Krönika När Cecilia parkerar bilen på Övre Slottsgatan i Uppsala, en tidig söndagseftermiddag i mitten på augusti en bit från Studentkårens hus slås jag av hur lite som förändrats i den delen av staden sedan jag bodde där i början på 1990-talet, på Rackarbergets studentbostäder, i en triplett och inskriven på Juridicum, mitt trivsamma Alma mater.
På programmet står ett besök hos Konservativa Sällskapet, och dess andra möte eller snarare salong, om jag får använda det i sammanhanget adekvata ordet.
När jag minglat runt ett tag med ett glas cava och lite lantgårdschips som förfriskning och hälsat på ett par okända ansikten samt känt igen några vänner med kopplingar till Uppsala, som Berglund och Dansken, som precis som jag tycker om att mingla och lyssna på politiska föredrag, känns det precis som hemma, där hemma kan vara i Almedalen eller på ett rapportsläpp hos tankesmedjorna Timbro eller Arenagruppen eller SNS eller ett föredrag hos Upsalienska Laboreums eller på liberala, eller mer korrekt libertarianska, Frihetsfrontens sensommarskola.
Poängen med den här liknelsen är att understryka att Konservativa Sällskapet, av tillställningen att döma, är så långt man bara kan komma från de där nybildade manliga fightclubsen på högerkanten i politiken där tonåriga unga män, obs ej barn, enligt vad som sägs ”hamnar i dåligt sällskap” och får ta ett ”allvarligt samtal” eller två med fadern statsrådet hemma vid köksbordet.
I publiken finns alltifrån drygt 20-åriga välklädda unga kvinnor, en av dem pluggar till sjuksyrra berättar hon, till en man i dryga 25-årsåldern som bland annat studerar geopolitik på Försvarshögskolan, till de som är i min ålder, har en yrkeskarriär i staten sedan studierna i statsvetenskap med inriktning på svensk politik, på Skytteanum på den tiden jag läste juridik och vi lärde känna varandra via gemensamma vänner vid bardisken på studentnationerna Snerke och Vedala, samt de studentpolitiska föreningarna socialdemokratiska Laboremus, (där jag en gång i tiden var vice ordförande), och på den tiden studentmoderata Heimdal, innan föreningen under lite buller och bong lämnade Fria Moderata Studentförbundet (FMS) och blev fristående konservativ.
På den övre åldermässiga skalan noterar jag ett par som garanterat är pensionerade, och den sortens bildade och trevliga och kulturellt nyfikna personer du kan hitta på vilken författarträff som helst i Uppsala, eller i på en bokhandeln varhelst i Sverige.
För att droppa namn folk som är kända från politiken noterar jag två namn med koppling till SD, för den som undrar och som jag känner igen. Dels riksdagsledamoten Mattias Karlsson, som bäst kan kallas för Sverigedemokraternas medgrundare och ideologichef och som nu på senare år grundat tankesmedjan Oikos, samt den före detta riksdagsledamoten Erik Almqvist som är hemma på besök i Sverige men snart skall åka hem till Ungern igen.
Numera ger karln ett städat, trevligt och artigt intryck, så lång från järnrörsskandaler man bara kan komma, tänker jag tyst för mig själv. Den bedömningen delas av Cecilia, så jag är inte ensam om den observationen.
Allt handlar om hur man vinklar en krönika, och jag vinklar den så här inte för att göra den svenska nykonservatismen rumsren, om någon nu undrar, utan för att den är rumsren utifrån det jag ser och hör och noterar den här soliga och sommarvarma söndagseftermiddagen i Uppsala.
Efter minglet med ett glas cava eller snarare två i händerna, skall vi kanske kalla det här för den nya svenska champagnekonservatismen, tar vi åhörare plats för att lyssna på i tur och ordning den romandebuterande författaren Carl Eos, Oikoschefen Arvid Hallén och journalisten Ivar Arpi.
Eos berättar om hur han kom ut som romanförfattaren under pseudonymen Teodor Gustavsson med ideologisk koppling (?) till SD, och som därför fick sparken från sitt mångåriga jobb som jurist och avtalsförhandlare på fackförbundet Vision, när det blev känt vilket parti han sympatiserar med, alltså enligt en tolkning av romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar, som handlar om en Sverigedemokratisk man [1].
Jag funderar för en stund över det här med att fackförbundsombudsmän tydligen inte kan tillåtas att privat sympatisera med SD, fast väldigt många medlemmar i exempelvis LO-förbundet Byggnads så klart röstar på SD sedan ett antal år tillbaka. Givetvis har TCO-förbundet Vision också många SD-väljare. Tro inget annat.
Men jag tänker inte döma av i frågan. Det får medlemmarna och ytterst ledningen och kongresserna i dessa fackförbund själva avgöra. Jag bara noterar detta politiska faktum, stillsamt för mig själv.
Därefter drar den välklädda och intellektuellt välstädade tankesmedjechefen Hallén på på SD-anknutna Oikos det politiska läget, som det kallas för alla och envar som varit politisk aktiva och känner igen den punkten som brukar komma näst sist på dagordningen, före övriga frågor.
Bildtext: Konservativa Sällskapets talesperson Johannes Allstrin, värden för mötet i Uppsala. Foto: Initierat.
I korthet säger han så här om Tidöregeringens möjligheter att bli omvald hösten 2026:
Dagens opinionsläge är inte det som avgör valet. Mycket kan hända under ett valår. Men om dagens siffror står sig till maj 2026 “finns det skäl till panik”, för Tidöaktivisterna och regeringen, enligt Hallén.
Han identifierar fyra eller fem sakpolitiska punkter som, enligt honom, avgör valet 2028, för att detta delvis också avgjorde valet 2026. Det är i tur och ordning drivmedelspriset, det höga energipriset, det stora straffrättsliga reformpaketet som kommer presenteras först 2028 (sic!), kriminalpolitiken och migrationen.
(Minns jag fel angående de här fyra, fem punkterna får någon närvarande som läser dessa rader gärna korrigera mig i en kommentar i tråden nedan.)
Det höga bensin- och dieselpriset, “vid pumpen”, som det hette om ni minns, blev en stor enskild sakfråga när den borgerliga regeringen vann valet 2024, i kombination med känslan hos väljarna att Sverige var på fel väg.
Bensinpriset har sedan dess och fram tills idag halverats, så på den punkten har Tidö levererat. Men alla övriga punkter som kan bockas av i Tidöavtalet som genomförda är i stort sett ointressanta för väljarna, så dem kan vi glömma, enligt tankesmedjechefen.
Den borgerliga regeringen står inför en betydligt större politisk kommunikativ utmaning i det kommande valet än vad dåvarande borgerliga oppositionen gjorde i det förra. Nu måste man försvara sin egen politik på ett tyngre sätt än senast, då det enkelt sammanfattat handlade om att kritisera sönder dåvarande S-regeringens leveranser och resultat enligt frågan: har du det bättre nu än för fyra år sedan?
Bildtext: Tankesmedjan Oikos chef Arvid Hallén drar det politiska läget. Foto: Initierat.
Därför vill Hallén se en gemensam kommunikationsstrategi av de i regeringen ingående partierna, plus SD under valet. Och den utförd av en gemensam kommunikations- och valrörelseorganisation. Det här underströk han vikten av med dubbla streck under föredraget, men ser samtidigt det politiska och organisatoriska problemet med att Liberalerna inte är överdrivet förtjusta över att sätta sig vid samma stolar som SD.
Å andra sidan välkomnade han i detta sammanhang valet av den nya partiledaren i L, Simona Mohamsson, som han bedömer kommer kunna öppna partiets dörrar till SD på ett helt annat sätt än vad vi tidigare sett.
Det stora straffrättsliga reformpaketet som regeringen kommer, givet att den väljs om, presenteras under justitieminister Gunnar Strömmers (M) ledning 2028, kritiserar Hallén.
Inte innehållet, men tiden det tar att utreda och skriva klart den enligt honom mycket välbehövliga propositionen. I en bisats välkomnar han tankesmedjan Timbros diskussioner om det tröga svenska utredningsväsendet som behöver reformeras och snabbas på.
”Vi får väl tillsätta en utredning om hur vi utreder”, konstaterar han inte utan ett visst mått av humor i rösten som väcker bifall och anklang hos åhörarna.
”Att tro att väljarna kommer låta sig nöjas med att valstugefolket säger att om ni väljer om regeringen kommer det komma ett straffrättsligt paket år 2028. Nej, det kommer inte fungera. Den talespunkten håller inte i valrörelsen”, förutspår Hallén.
Journalisten Ivar Arpi, tidigare på SvD:s ledarsida och nu på den egna Substacken En rak höger, där han poddar intensivt med Göteborgsakademikern, fil dr Anna-Karin Wyndhamn. En plattform som han kallar för Sveriges minsta mediehus, avslutade salongen med att reflektera över ämnet “hur man blir galen utan att balla ur”.
Bildtext: Mannen bakom Sveriges minsta mediehus, enligt honom själv, och med Journalistsveriges hårdaste utseende, Ivar Arpi. Foto: Initierat.
Ett intressant och tänkvärt föredrag, inte utan avsaknad av humoristiska undertoner. Får ni chansen att höra Ivar Arpi prata om detta, ta den!
Till sist: Jag byter några ord med Konservativa Sällskapets (KS) talesperson Johannes Allstrin om organisationen eller snarare nätverkets syfte. Vem står bakom det och hur tänker ledningen i det framöver. [1]
KS är lösligt anknutet till insamlingsstiftelsen som står bakom och finansierar tankesmedjan Oikos. Alltså Insamlingsstiftelsen för Svensk Konservatism (ISK). Det är därifrån pengarna kommer och KS är tänkt som en mötesplattform för konservativa studenter, men också andra politiskt intresserade personer som känner sig hemma i den delen av den politiska miljön. Planerna framöver är att expandera genom liknande möten som de två i Stockholm och Uppsala, med föredragshållare i andra universitets- och högskolestäder söderöver, med första stopp i bland annat Norrköping och Linköping.
Tänk en bildad borgerlighet på den konservativa kanten, såväl ung som gammal, så har ni målbilden klart för er. En gång i dåtiden möttes dessa personer i kulturella och litterära salonger. Nu ska KS försöka fånga upp den underströmmen i svensk politisk opinion.
I alla fall som jag uppfattar det.
PS. Jag vet att Cava inte är samma produkt champagne. Sagt apropå en bildad borgerlighet och för den som eventuellt vill vara språkpolis gällande rubriken för den här krönikan.
Fotnoter och länkar:
[1] https://bulletin.nu/eos-sa-ar-det-att-bli-uthangd-av-expo-en-personlig-reflektion
[2] https://konservativ.nu/